I september 1960 började över 10 000 sovjetiska soldater gräva i den tysta tallskogen vid Plateliai-sjön. Platsen valdes med omsorg: jorden var lätt att gräva i, omgivningen glesbefolkad och avståndet till NATO-länder obehagligt kort. De få invånare som bodde i närheten erbjöds 4 500 rubel för att flytta – en summa som säger en del om hur angeläget projektet ansågs vara. Efter drygt två års byggande stod basen klar, och någon gång kring 1963 började den operativa verksamheten. Fyra djupa schakt, mellan 27 och 34 meter, rymde R-12 Dvina-robotar med kärnstridsspetsar. Robotarna var över 40 ton tunga och hade en räckvidd på nästan 2 500 kilometer – tillräckligt för att nå alla NATO-medlemmar i Europa, inklusive Turkiet. Basen var en av Sovjetunionens mest välbevarade hemligheter. Först 1978 upptäcktes den av amerikansk spaningsflyg. Den aktiva styrkan uppgick till omkring 300 personer, varav de flesta var militär vaktpersonal. Officerarna bodde i Plungė med sina familjer, medan soldaterna höll till i ett militärt samhälle i närheten. Endast ett fåtal litauer fanns bland personalen. Efter tolv år stängdes basen. Den övergavs efter Sovjetunionens fall och plundrades på metall av urbana upptäcktsresande. År 2012 öppnade Cold War Museum efter en omfattande restaurering, och en av de fyra silorna är nu tillgänglig för besökare.